Sägner

Den landsflyktige jätten.

En man från Larv kom att göra en sjöresa, och på en ö långt ute i havet träffade han på en jätte, som var gammal och blind. Denne började att språka om Sverige och ville noga veta, huru det stod till där. “Finns Mösseberg kvar?” frågade han. “Ja, det gör det allt,” svarade den andre. “Ja, den stuvan har jag byggt”, sade jätten. “Nå, än Ålleberg då?” frågade jätten vidare. “Det har väl hönsen sprattlat i sär? Men det har min kvinna burit dit i förklädet.” Jätten blev glad, när han hörde, att även det stod kvar.

Därpå ville jätten känna, om det ännu fanns någon kraft i svensken, och räckte fram sitt högra pekfinger för att draga finger-krok. Men Larvabon var för klok att försöka sig på den leken. Han räckte i stället fram skeppsankaret och lät jätten hugga tag i en av dess klor. Han sken av välbehag, när han märkte, att det ännu fanns sådan kraft i svenske mäns fingrar.

“Ja, jag trivdes väl i Larv”, sade han, “ända till dess den svarthjälmiga bjällekon kom. Då måste jag begiva mig dädan, för jag kunde inte tåla det där pinglandet. När du nu kommer hem,” sade han vidare, “skall du vara god och lösa ut min fänad, som står kvar vid Bäsingen. Men akta dig för tjuren! Gack bakom dörren när du öppnat henne! Nyckeln ligger under Lutesten, du vet.”

Sjömannen lovade att göra allt, vad jätten bad om, och så fick han av denne något, som såg ut som en tegelsten. “Här har du för besväret,” sade jätten därvid, “göm det, för det kan bliva nyttigt!”

Men när Larvabon kom hem, fick han se, vad det var, som han hade fått. Det var rent guld. Nyckeln fann han mycket riktigt och gick till Bäsingen, Där varsnade han en stor järnbeslagen dörr, som han öppnade. Då kom där ut en hel rad av stora, brokiga kor, men som de kommo ut försvunno de i luften. Till sist kom tjuren, och han “mumlade”, så att det dånade i marken. Då blev karlen rädd och sprang bakom dörren, såsom jätten hade sagt. Han kom helskinnad undan och hade därtill sin sköna guldklimp, åt vilken han troligen ej gladde sig så litet.

Bröllop vid Bäsingen.

En gång för mycket länge sedan hölls bröllop i en gård, som låg på kyrkbacken och helt nära nuvarande Bäsingen i Larv. Fram på kvällen gick bruden ut för att svalka sig litet mellan danserna. Då fick hon se Bäsinga hög stå på guldpelare, och trollen dansade under den. Hon fick lust att gå dit och dansa med dem. “Men nu är det nog bäst att jag går tillbaka,” tänkte hon om en stund,”för eljest kanske de undrar vart jag tagit vägen.”

När hon kom ut ur högen, var det redan ljusan dag. Men än mer förundrade det henne, att hon inte kunde finna bröllops-gården,och inte heller kände hon igen sig för övrigt. Då gick hon in på ett ställe och frågade sig för. “Då är du min farfars brors brud”, sade kvinnan på stället. “Hon gick ut på bröllopsdagen på kvällen och hördes aldrig mera av.” I det samma föll bruden ned och blev till mull.

Skatter i Bäsingen.

En sen afton sågs ett eldsken röra sig kring Larva Bäsing, vapengnya och röster hördes uppstiga i midnattstimmen, och bullret spred sig vida kring den månbelysta heden. När åskådarna smögo sig närmare, sågo de hela Bäsingen upplyftad på “gullfötter”, som skeno likt eldslågor, och “trolla dansa under den”. När människobarnen då lyddes (lyssnade) till vad trollen språkade, fingo de höra, att den som efter vissa förberedelser en torsdagsnatt efter “solas glaning” (nergång) gick till Lutesten, som ligger ej långt från landsvägen mellan Larv och Längjum, skulle där finna nyckeln till “Bäsinga gull-penga”. Flera försök sägas ha blivit gjorda, och att de ej lyckats, heter det, ” har varit deras egen skull, som inte kunnat hålla mun när de såg en svart höna springa där” under sökandet efter nyckeln till den gyllene skatten.

Förborgade skatter i Larva Bäsing.

“Larva Bäsing är uppkastad över en kung, som hette Bäse. Han föll i ett slag på Larvs hed. Även alla Bäses män, vilka stupade i striden, blev lagda i samma hög. Och ofantliga skatter lär ha lagts in i den högen. Nyckeln till skattkammaren är av rent guld och den ligger under Lutesten.” Men, tillägger berättaren, det är inte den sten, som de nu för tiden kallar Lutesten, utan den sten, som det här är fråga om, lär ha stått i Onsjö hage. Men de har förstås “vånglat” bort den vid något bygge.

Larvs kyrkklockor.

Under ofredstider var kyrkklockor ett eftertraktat byte för den dyrbara malmens skull. Danskarna härjade här 1612 och tog då med sig Larvs stora klocka. När de kom till Tarsled, satte kvinnorna i Tarsled efter dem och slog på grytlock, hojtade och skrek, så danskarna trodde det var en hel krigshär efter dem. De satte till att köra så fort, så att lasset med klockan välte och de var så rädda för svensken, att de ej hann stanna för att ta upp klockan, utan den kom på så sätt i Tarsledsbornas ägo. Det blev process om äganderätten till klockan, men den blev förklarad som krigsbyte och då var det deras egendom, som tagit den.

Den hänger nu i Herrljunga kyrka, men var gång den ringer sjunger den: “Min make hänger i Larv, min make hänger i Larv.”

Att Larvborna inte miste båda sin klockor vid det tillfället, har de att tacka en gammal gumma för. Danskarna hade just fått ner storklockan, då de fick se, att det rök så mycket åt Tråvad till. Det var bara en flock kor, som sprang omkring i sommarvärmen och de rev då upp en massa damm,som rök, och det var den röken , som danskarna såg. Danskarna stod där och undrade, vad det kunde vara. Då kom en gammal gumma på kyrkbacken och de frågade henne. “Ja, det som jag inte fick säga,” sa hon viskande. “Det är svensken, som kommer med en stor krigshär, men säg inte att jag har sagt något, för de är nog inte goda att tas med”. Danskarna trodde gumman och fick så brått att ge sig av, att de lät den andra klockan vara.

Nersänkta kyrkklockor.

Från Larv berättas: En gång, då danskarna var i antågande, sänkte larvaborna ned sin kyrkklocka i huljen, som är nedan-för prästgården. Det var för att fienden inte skulle ta den. Men sedan var det stört omöjligt att få upp den igen. Den var trollbunden, sades det. Man rådgjorde med en klok, och enligt dennes råd sökte man upp ett par helsvarta tvillingstutar, vilka man utrustade med ok av vildapel och en krok av oxel. Till utrustningen hörde vidare ett spö av rönn att driva på stutarna med. Tvenne bröder, som var tvillingar, skulle ha hand om arbetet, och under detsamma måste de iakttaga fullkomlig tystnad.

Efter åtskilligt sökande ordnade det sig med både det ena och det andra. Och så skred man till verket. Man sänkte ner kroken i huljen och lyckades få den om maljan. Klockan låg redan i vattenbrynet, då stutarna gav efter. “Å så ta i bara!” skrek en av männen till. Det var han,som höll i tömmen, och så gav han stutarna ett svirande var med spöet. Han glömde sig kan tänka. I det samma sjönk klockan ned i huljen igen. Sedan den dagen har ingen försökt vidare.

Karl XI i Larv.

Enligt sägnen skulle Karl XI vid ett besök i Larvs prästgård, troligen under det att prosten Arvidus Runius 1672-1693, härskade över pastoratet, upplevat ett säreget äventyr, varom en rimkrönika efter en äldre sockenbo upptecknats av folkskolläraren i Larv J.A. Lidén i följande ordalag:

I prästgårn i Larv var muntraste glam, som levde man mitt under freden.

Ty på avstånd från gården man redan förnam, ett slammer med kniven och skeden.

Från prästgårdens skorsten steg ringlande rök och skvallrade vitt över bygden,

att prästmor nu hade bestyr i sitt kök med gästabudsmaten och brygden.

Vad var det , som vållade allt detta spring? Vad var väl motivet till festen?

Jo, här hade hänt så förvånande ting, att kungen var kommen till prästen.

Där inne vid bordet där åt man som bäst av varma och rykande maten.

Den 11:te bland Karlar vid bordet var gäst, och värden var prästen, prelaten.

Den frodige prosten i fotsid kaftan, han tronade ståtligt vi bordet.

Han var såsom talare övad och van, och grep så högtidligt till ordet.

“Förlåt mig, herr konung, mitt fosterlands nit! Förlåt att jag gör Er en fråga!

Ack, säg mig, hur kunde Ni våga Er hit? Ack, säg mig, hur kunde Ni våga?

Ej långt härifrån står nu danskarnas här. Er välfärd, betänk, är ju allas.

Och dock utan följe på resa Ni är. Att fresta Försynen det kallas.”

Den elfte kung Karl såg från tallriken upp, “Herr pastor”, så hördes han svara.

“Åt Gud jag befaller min själ och min kropp och då är det alls ingen fara.

Inunder Ert lugna och gästfria tak den tryggaste fristad jag äger.

Jag litar på Gud och min rättvisa sak, och Gud skall förläna mig seger.”

Ett amen var svaret , som konungen fick av prästen, i fromhet ett mönster.

Och prästen han vände från bordet sin blick och såg genom prästgårdens fönster.

Vad var väl,som målron förstörde?- Han släppte i hast både gaffel och kniv

och skrek , så att alla det hörde: “Förlåt mig, herr konung mitt fosterlands nit!

Se här kommer danskar en skara. Ett dylikt besök, och det bådar ej gott,

Vad kan deras ärende vara? De hava, herr konung, förvisso försport

att Ni är en gäst i min hydda. Kom, följ mig på stunden, men låt det gå fort!

Må Herren Er nådigt Beskydda!”

Och prästen han lopp med sitt folks suverän längs gården till drängarnas stuga.

Där huset var dolt mellan lummiga trän och syntes till gömställe duga.

“Förlåt mig, herr konung, jag har ett förslag – jag tillstår det nu till min fägnad:

Jag känner en vrå, där man ej skall Er se – i skorstenen, kung, är Du hägnad.

Förlåt, att jag gör Dig ett dylikt förslag! Nu upp i min skorsten Du klättre!

Betänk, att nöden den har ingen lag, och jag kan ej gömma Dig bättre”.

Nu syntes för prästen en underlig syn när stoltaste kung i vårt rike

i skorstenen kröp något närmare skyn och blev alla sotares like.

Snart stod han där omvärvd av aska och sot, och prästen han stängde då spjället,

och skyndade orädd för fiendens hot tillbaka till pastorsbostället.

I prästhuset var det ett buller och bråk –  det var nu ett ryttarhärbärge.

Där talade röster på främmande språk: “Herr prost, var är kungen av Sverige?”

Och prästen han svarte, “att ej är han här, det tror jag med visshet mig veta,

men om det ej gör er för mycket besvär, så kunnen ni börja att leta”.

Till verket den spejande fienden skred, som funnes här skatter att roffa.

På golvet soldaterna lade sig ned att se under stolar och soffa.

De sökte i fållbänk – och sängar förstås så dunet av bolstrarna rökte.

De sökte i skänkar och källarebås – men fann ej den kung, som de sökte.

Kring dukade borden i prästgårdens hus nu danskarna satte sig glade

och prästen lät frambära väldiga krus av starkaste vinet han hade.

Snart miste var dansk sin besinning när vinet, som tömdes ur rågade glas

steg upp till soldaternas tinning.

Och prästen han skyndar till drängstugan bort, där kungen i skorstenen hängde.

Den kunglige fången blev fri inom kort, och spjället ånyo han stängde.

“Ännu”, sade prosten,”kan fånge Du bli om icke försiktigt vi handla.

Men tillåt mig nu utan all slags magi att hela Ditt yttre förvandla.”

Ur drängarnas tarvliga klädesförråd tog prästen en rock, lik en trasa.

Han klädde i denna en kung av Guds nåd, den stoltaste ättling av Wasa.

Han satte på konungens kind mången fläck med hjälp av sotkol och bränder.

Till slut på hans axlar han lade en säck och satte en stav i hans händer.

Och konungen gick med ett prästegårdshjon förbi alla vakter, som grymma

vid grindarna vaktade utan pardon, att konungen ej måtte rymma.

Den sotige drängen, så spenslig och ung som gick mellan vakternas rader,

vem såg väl i honom en enväldig kung, och landets regerande fader?

( Karl XI var ofta ute på resor, och han har vid fyra tillfällen haft sin väg genom Larv och Laske Vedum, nämligen åren 1683, 1685, 1689 och 1691, detta enligt vad som framgår av kung Karls egna dagboksanteckningar.)